Att tänka om

1-bild11

”Sommar, det är bara att släppa tyglarna fria. Imorgon åker jag äntligen ner till Blekinge. Det fick dröja lite längre än jag från början hade tänkt, men det känns alltid bättre att resa med en lätt ryggsäck (mentalt) än att resa i all hast och i stressen ha packat med sig en massa skräp som man inte behöver och måste sortera upp när man väl kommit fram. Trots den vetskapen packar jag ändå med lätthet ner en massa plagg och prylar, för jag gillar att ha det jag vill ha, när jag vill ha det. Så nu tar jag med mig en bokstavlig tung packning som reser i sällskap med en glad själ. Eftersom jag fixat min bil nu så kan jag ju packa ner många saker utan att bära på bördan själv. En kombi slukar mycket. Jag är glad att äntligen komma ut på min egen lilla resa, i min pigga lilla Faj (bil).”
Så där skrev jag för tre dagar sedan. Dagen efter satte jag mig bakom min nyservade bil och rullade ut på E20. Jag kom inte längre än till Essingeleden innan min plan gick i kras. Gasvajern låste sig och bilen som spunnit som en katt axade upp till ett avgrundsvrål. Varvmätaren slog över 7000 och lika snabbt som motorn snurrade surrade mina tankar. Jag vågade inte stanna där mitt på den trefiliga vägen, utan lät, med bilens liv som insats, färden rulla utför, ner för en avfart till Essinngeöarna. Där drog bilen en sista suck och gjorde halt, mitt på ett övergångsställe och SL-bussarna körde tutande över på fel sida vägen när de förgrymmade passerade min silverpärla som hostade rök. Regnet öste ner och en godhjärtad själ i ett närliggande hus erbjöd mig tak över huvudet och en kopp kaffe. Men jag var inte direkt upplagd för att dricka kaffe. Jag stod i rgnet och tänkte frenetiskt och väntade på en hjälte som kom i en taxi och så hjälptes vi åt att fixa bärgare och köra den sivergrå springaren till akuten. Väl där konstaterade bildoktorn att bilen hade ett hål i magen, kistan var paj. Lösnignen var att byta hela motorn.
All den maffiga packningen (stuvbitar för syprojekt, akvarellblock och färger, kläder för alla väder och några extra blomkvastar samt ett campingset rafsades ut ur bilen och hamnade på verkstadsgolvet. Och där mitt bland allt bråte stod jag och kände mig berövad på friheten och på något märkligt vis mycket sorgsen över att min bil verkligen hade gått in i en medvetslöshet som jag inte kunde begripa. In i det sista trodde jag att det skulle gå att få liv i honom, men icke. Bilmekaren frågade om vi höll på att flytta när han såg all min packning och så erbjöd han oss skjuts hem och stuvade in grejerna i hans Chrysler. (Guld till honom!!!) Tacksam över all fin hjälp, men moloken och vissen över att min fantastiska vapendragare till packåsna lämnat in, tillbringade jag en dag enbart med att fundera på hur jag skulle tänka om, göra nytt.
Så for jag ner till Blekinge med X2000 och landade hos mina pensionerade päron.
Dagen efter dammade pappa av en extra cykel och så for vi ut på jordgubbsplockarutflykt i Elleholm. Vädret var strålande och vi cyklade småpratandes och stannade när vi hittade en lummig stig kantrad av dignande körsbärsträd. Fåren bräkte i hagen bredvid och vi spottade kärnor och kände oss rika på alla de röda bären. Så axlade vi de tvåhjulade ekodrivna fordonen och trampade vidare, upptäckte ett stugområde ingen av oss kände till sedan tidigare (mina föräldrar har bott här i 40 år). Vi följde ”Till Salu”-skyltarna och konstaterade att stugorna låg vackert, men att stugcharmen saknades. Istället trampade vi in till Elleholms tomatodling och la några sedlar i en låda och tog i gengäld med oss några tomater. Vi passerade Elleholms Hofgård där den danska kungens älskarinna en gång i tiden fått en bostad och ett halvt kungarike och vi cyklade över åar och genom prunkande alléer. Till slut var vi framme vid jordgubbsfältet och där växte de sista gubbarna – söta som socker. Fem kronor litern och vi kände oss lika rika som älskarinnan (som fö fick en präktig tennisbana av kungen).
Så cyklade vi hem och jag kände den där obetalbara känslan av att varje andetag var vackert. Så stannade vi vid järnvägsspåret för att låta tåget passera och jag tänkte högt: ”Vilken tur att bilen gick sönder. Annars hade vi inte upplevt allt det här.”
Så nu är vi rika på jordgubbar, fattiga på bensin och fortfarande lyckliga i själen. Och Faj:en (bilen) kommer att få en ny kista, så snart vi hittar en som matchar hans egen ålder.

1-bild5 1-bild4 1-bild3 1-bild2 1-bild1

Annonser

2 thoughts on “Att tänka om

    • Får nog bekänna att texterna skrivs när jag är på rätt humör, har gått genom processen sas. :) Min reaktion, när stora saker/planer inte bara strandar utan tokskär, exploderar och blir till inget, ser nog oftast ut som så: 1.Tyst=lätt chockad, försöker samla tankarna, fatta vad som just hänt för att fatta hur jag:
      2. Ska lösa det primära ”måste-lösas-nu”-problemet, (=forsla undan bilen.) Ofta är jag samlad här, men nog tusan befinner jag mig fortfarande under chock.
      3. Väl hemma i lugn miljö blir jag ledsen (=inser konsekvenserna – ”jag blev snuvad på konfekten !…”) Har jag tur lyckas jag gråta en skvätt och tycka att livet i bland är bra orättvist (=mkt bra för att lätta på trycket och slippa från problemlösartankarna en stund). Låter jag denna besvikelse få ta lite tid och tårar i anspråk hinner jag i kapp mig själv så att jag kan:
      3. Nyorientera mig, hitta nya lösningar för att uppnå samma känsla jag hade hoppats få uppleva med min planA, (ja innan den kraschade då…)
      Den största källan till glädje är nog att ibland våga tillåta sig att få vara ledsen. Inte för att det är någons fel, utan bara för att man blev snuvad på konfekten, även när man jobbat sig till den och förtjänat den, men så slits den bara bort – orättvist, då får man gråta, tycker jag ; )
      Om jag lyckas få vara så där gruvligt besviken och ledsen en stund brukar det gå snabbare att bli nyglad. :) Hoppar jag över den där ledsenfasen och går direkt från chock till nyorientering= ”hitta nya lösningar på problemet” sitter ett skav kvar och oj vad mycket svårare det är att känna glädje även om man hittat nya bra, alternativa lösningar/PlanB. Tror att det är viktigt att få kännas vid sin ledsamhet ibland. Då vågar glädjen titta fram när allt lagt sig lite och då är den så mycket renare, när man börjar om på ny kula.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s