Lyster buss på väg mot strålning

1-Buss

Just nu sitter min pappa på en buss som rullar ut på riksväg 29 och vidare genom ett höstigt landskap upp mot Småland och Växjö lasarett. Han är i sällskap av 15 andra patienter som alla ska få sin beskärda del av laserns strålar. Det låter dystert och jag vet att min pappa varit nervös inför sin resa. Men det här är inte en dyster historia.

Varje vardag åker han tio mil med bussen och trots att den är full av människor som går genom rädslor är stämningen munter. Min pappa har nu kommit halvvägs genom behandlingen och på något vis är han betydligt muntrare nu än han var i början av sommaren.

Jag vet inte om det hänger ihop med att han får en känsla av att göra något aktivt åt situationen och slipper ligga i startgroparna och vänta på att lösa problemet. Kanske beror det på att han plötsligt fått rutiner att passa varje dag. Men något som jag tror är ändå viktigare är att han har fått ett litet gäng att ingå i och att höra till. Min pappa är en sån person man gärna vill ha med på en buss. En person som är bra på att göra det lite roligt runtikring sig, som har en överraskning i varje ficka och som kan få en grupp att skratta.

Häromdagen hade han med sig en bok om hur man ritar manga. Med den i ena fickan och en blyertspenna i den andra satte han igång att öva skissteknik på resenärerna i den strålande bussen. Det satte igång en porträttering som slutade med att läkaren fick vänta med att behandla en av patienterna som satt modell.

Bussresenärerna har alla någon form av cancer som ska behandlas med laser. Många av dem ser varandra varje dag. De skojar med varandra och den som får sin sista behandling får bjuda på kakor i bussen på väg hem. Det tycker jag är fint.  De försöker bräcka varandra med hur många strålningar de behöver genomgå och när en och annan oförutsedd incident inträffar drabbar den ofta hela gruppen. I förra veckan föll en patient ur bussen när hon tappade balansen och handlöst föll i marken. Efter en rad insatser klev hon, tillfälligt omplåstrad och i blåslagen rustning, på bussen och hela ekipaget rullade hem, två timmar försenat. Busskamraterna hjälpte till, stöttade och slöt upp och dagen efter klev damen på igen. Råa men hjärtliga gliringar haglade över den blåslagna tuffingen.

Ett sätt att bekräfta, utan att tycka synd om. Att skämta. Rått men i allra högsta grad hjärtligt och lyhört.

I går berättade pappa att han skissat av en av de andra bussresenärerna under turen. Det var den där mangaboken som satte igång skissandet. En av resenärerna hade tyckt att skissandet var en specialitet som gott kunde uppmärksammas och så spred sig ryktet om min pappas porträtterade ut över Blekingegränsen och in i Småland. Dagen efter fick han en beställning av en annan patient i väntrummet, en sann smålänning som stolt visade upp sin egensvarvade grankäpp innan han ställde en fråga:

”Kan du inte rita av mig”, sa mannen med grankäppen.

”Jovisst”, sa pappa och så fick den äldre herren som fö. bara skulle genomgå fyra strålningar (en baggis  jämfört med 30 som flera i bussen behöver utföra ; ) sitta modell i väntrummet.

När läkaren kom ut för att hämta in grankäppsfarbrorn viftade farbrorn bekymrat bort läkaren som väntade tills porträttet var klart.

”Vad vill du ha för det” sa grankäppsfarbrorn när två bilder var klara.

”Tre och femtio”, sa pappa.

”Nähe”, sa grankäppsfarbrorn och tänkte efter ett tag.

”Njä, jag vill ha en sån där käpp som du har”, sa pappa lite dröjande.

”Ja, det ska du få!”sa farbrorn och så började de dividera hur denna käpp skulle överlämnas.  Det var inte en självklarhet eftersom farbrorn inte var en av bussresenärerna.

”Jag ställer den i hörnet där nere. Så kan du hämta den där”, sa farbrorn och pekade på en vrå i väntrummet.

Men då grep doktorn in och sa att han gärna skulle agera hantlangare för denna byteshandel.

Så om några veckor, när pappas behandling är klar och grankäppsfarbrorn har hunnit snida en ny käpp väntar en sådan på honom i en av Växjös lasaretts läkarmottagningar.1-Buss 2 ansikten

Och någonstans på en vägg i Småland hänger pappas tavla.

Annonser

8 thoughts on “Lyster buss på väg mot strålning

  1. Vilken fin om än lite sorglustig berättelse. Och visst är det konstigt att det ska behövas svåra sjukdomar för att vi människor ska kunna närma oss varandra på djupet, utan att vi är släkt eller mycket goda vänner.

    • Ja, i krissituationer kan få folk att våga dela förtroenden och empati. Gillar din nybildning sorglustig. Kommer att tänka på psykologen Patricia Tudor Sandahl som skrivit om att glädje kan samexistera även med den djupaste sorgen, till skillnad från lyckan, som är av en annan, flyktig natur, som bara kommer när man inte försöker fånga den. Hon har många bra reflektioner. Kan det kanske vara ett boktips till dig?

  2. Fint berättat Sanna!
    Kan se det framför mig hur din härlige far kommer med nya idéer på bussen som gör bussresan till en trevlig stund. :-)
    Skicka många kramar till pappa!

    • Det ska jag göra, Helena. Då blir han glad.
      Vad fint att du skriver en kommentar! Tack för de snälla orden. Härligt att ha kvar en liten kontaktlänk efter så evinnerligt många år. Minns fortfarande när du och Lasse spelade teater i vardagsrummet. Det var goa tider det. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s