Om konsten att planka sig in i en bastu

1-A pepparkakshus

Det var helg. Ingen vanlig helg. En helg som började mitt i veckan och jag skulle få besök av två långväga gäster. Super. Det ena besöket avlöser det andra och jobbet får snällt anpassa sig efter trevligheter i tillvaron, tänkte jag och var strålande lycklig. Jag mötte upp den första vännen på tågstationen på onsdagen och därefter började en överraskande tillvaro. Genom vännens kontakter i den kreativa världen fick vi vippbiljetter till en work in progress föreställning (en icke helt klar föreställning) på Subtopia, ett evenemang där framtida nycirkusföreställningar från hela norden ”pitchas” som det så internationellt heter i den säljande världen. (Pitscha =visas upp de bästa bitarna i en kortversion)

Bara att få billiga biljetter och en förglimt av de där fina föreställningarna innan de hinner spridas över Europa kändes lyxigt. Så efter att ha lapat i oss lite av magin fortsatte vi till ett en av Stockholms bisarraste uteställen. I Vasastan ligger en pub som julpyntar hela stället från golv till tak (bokstavligen). Från och med den första advent och fram till påsken hänger pyntet kvar. Min första långväga gäst gillade det bisarra överdådet så det blev en sen natt och många tomtar på loftet. Trots det var min vän fast besluten att vi dagen därpå skulle åka ut i Stockholms yttre skärgård för att besöka en alldeles fantastisk liten bastu. Efter fyra timmars sömn var vi uppe och fixade varm choklad, ostiga delikatesser och så fick med oss en flaska rom i ryggsäcken. Efter ett lätt tråcklande ut ur stan hamnade vi på en gemytlig färja som bar oss över havet och ut till Sandö. Min vän hade nämligen en gammal känning därute. Denne känning hette Kjell och bodde på en intilliggande öde ö som hette Örö. Där vaktade han bryggorna sommar som vinter och på den där lilla öde ön skulle den där fantastiska bastun ligga.

En vedeldad bastu, en öde ö och en ensam broväktare lät som en spännande kombination, i synnerhet så här mitt i smällkalla vintern, tyckte jag. Men när vi väl klev av färjan på Sandö och pratade med hamngubbarna visade det sig att Kjell hade flyttat till Norrland och pensionerat sig. För två år sedan.

Där stod vi med skägget i brevlådan och var med andra ord strandsatta på Sandö och kunde endast skymta bastun på andra sidan sundet. Efter en promenad runt Sandö hade temperaturen sjunkit något. Det var kallt. Och blåsigt. Och vinter.

Vi försökte få en ö-bo att ta oss över till andra sidan, men öns enda privata motorbåt hade haft motorhaveri och att ro ut var en allt för stor risk. Vi var strandsatta. Öbon berättade istället stolt om hotellets senaste satsning, en spaanläggning med en pool, men min vän fnyste åt stela relaxavdelningar, men tyckte ändå att vi skulle gå bort för att kika på eländet.

På vägen dit snubblade vi över en stor utomhuspool som hotellet byggt ute på ett stort däck. Alldeles intill låg en konferensanläggning och på däckets yttersta del hittade vi… en liten kåta till bastu(!).

Vi tog oss tillbaka till hotellet och frågade om man möjligtvis kunde få hyra den där bastun. (Det är nu vår digra plankning börjar, helt utan vår avsikt.) Kvinnan i receptionen börjar ringa runt och i samtalet hör vi att hon säger att hon har två gäster som vill nyttja bastun. ”Visst det går fint, vi sätter på värmen. Den är klar om 30 minuter. Handdukar hittar ni i relaxavdelningen”, säger hon glatt när hon lagt på luren. Hennes kollega håller tillbaka en skrattattack och jag vet inte vad kollegan skrattar åt, om vi ser ut som två skogsnissar som plankar en bastu, om vår kupp är genomskinlig eller om det bara är otroligt knasigt att vilja basta där just idag.

Vi blir i vilket fall alltför överraskade av detta bemötande så vi går stumma ut från hotellet och funderar på hur vi ska göra nu. Om vi nu plankar oss in i den där bastun, var tusan ska vi då duscha efteråt? Ska vi planka in på relaxavdelningen också? Det känns lite mindre lockande. Var ska vi hänga kläderna? Lägga ryggsäckarna? Efter en kort tvekan kliver vi ändå in i bastun.

Området är kameraövervakat och jag får medge att jag inte var särskilt stursk till en början, men min vän var det och två frusna själar på en kall sommarö mitt i vintern, tänker kortsiktigt så vi smuttade på vår rom i bastun och så småningom släppte känslan av att vi när som helst skulle bli ertappade som bastuplankare.

Så vi gick ut och doppade oss i poolen, väl medvetna om att vi antagligen just i den stunden förgyller konferensgästernas sinnen några korta minuter och om nu kameraövervakningen sker från receptionen så kan vi nu begripa den ena tjejens kvävda skrattattack.

När vi tinat ordentligt drar vi på oss våra paltor och besöker hotellets matsal. Där sitter seglarentusiaster och konferensgäster, men det är ändå vinter så det är glest mellan stolarna. Klockan är nu över tre och lunchen är egentligen över men vi får ändå beställa in två portioner. Den unge servitören är vänlig, men missar vår efterrätt – pannkakor med grädde och sylt – det är ju torsdag. Så när vi sitter där mätta men halvbelåtna (maten var si så där) ser vi att båten lägger till i hamnen. Vi får plötsligt brådis. Tiden stämmer inte med den tidtabell vi hade fått, men vi vill till inget pris missa skeppet, så i all hast springer kyparen i väg med visakortet. När han kommer tillbaka säger han att han bara tog betalt för en person, för att, tja, för att ja varför ? Vi förstår inte riktigt varför, men är ypperligt tacksamma och tycker att det var värt att få in lite halvsmakande mat sent om cider, när vi nu fick den ena halvan gratis. Så springer vi ner till bryggan bara för att inse att det inte var vår båt som lagt till där.

Återigen hamnar vi på hotellet. Denna gången nickar vi till i en soffa i foajén. Vi börjar nästan känna oss som riktigta hotellgäster när självaste hotelldirektören kommer ner till oss och bredbent ställer sig framför oss.

”Vill ni vara med på korvprovning. Vi testar inför sommaren.” säger han och medan jag skruvar på mig tycker min gäst att det hela är en trålande idé.

På båten hem kunde vi kostatera att vår lilla tripp ut till ön inte blev som vi hade tänkt oss. Den blev bättre.

Så nästa gång jag får besök ska mina gäster få prova på – ja vad? Har du något förslag? Jag tycker att de kan få planka sig genom tillvaron även nästa gång de kommer.

Tomtepynt Tomtepynt 2

Annonser

2 thoughts on “Om konsten att planka sig in i en bastu

  1. Vilken härlig historia! Och den där puben i Vasastan skulle jag gärna besöka, har missat den. Om nästa gästbesök ska få planka sig igenom tiden hos dig beror nog på vilka de är. En del människor är inte ett dugg äventyrslystna , de måste ha allt utstakat och tillrättalagt i förväg. Och saknar ofta sinne för humor. :-)

    • Vi utgår från att de är plankare tills de bevisar motsatsen. ; ) Säg till när du besöker stan, Norbergian, så ska jag se om jag inte kan vaska fram ett och annat tips. Kommer du efter april är det antagligen påskpyntat på Peppar. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s