I helgen träffade jag en liten baby. Jag fick hålla honom i famnen en stund och jag fick titta på hans små händer och känna den där varma, makalösa känslan som bara små babyfingrar kan framkalla när fem små fingrar kramar om ett vuxet pekfinger. Harald är bara tre månader. Han har två stabila föräldrar som inte hymlar om alla de jobbiga situationer och känslor som en stor omställning medför. Men föräldrarna är trygga. Så trygga att de kan prata öppet om känslor som inte alltid är smickrande, eller socialt förväntade. Allt är inte underbart. De är med om en stor omställning och har en tremånaders liten gosse som tar all energi för tillfället. Allt är desamma, men ändå helt annorlunda. Men de är nöjda. Har tålamod. Och tillförsikt.
Så vaknar jag i dag, en bonusledig fredag, och möts av nyheten att en 8-årig ensamkommande flyktingflicka i Karlskrona mördats. Hon har blivit så illa slagen att hon dog av de skador som de två vuxna ”fosterföräldrarna” nu skäligen är misstänkta för.
Paret som fick förtroendet att vara stödpersoner för den lilla flickan har ett inte helt fläckfritt förflutet. Kvinnan är dömd för stöld och mannen är anmäld för misshandel. Att vara anmäld är inget brott. Jag vet inte heller vad kvinnan stulit och ett brott som stöld behöver inte per automatik innebära att man är en olämplig vuxengestalt för ett barn för all framtid, men det är ändå två indikatorer som gör att handläggaren på socialförvaltningen borde ha ett extra vaksamt öga på familjen. Ha en extra lyhördhet för små signaler kring den ensamma flickan, som inte har någon. Ingen. Ingen att luta sig mot, ingen att ta i handen. Hon är bara ett barn. Och hon kommer från ett annat land och har hamnat här. I våra händer.
Efter påskhelgen fick socialtjänsten i Karlskrona ett fax från polisen angående flickan och misstänkta missförhållanden i hennes hem – ett fax, skickat på långfredagen – till en kommunal förvaltning. Om du slumrat till i din läsning så säger jag det igen. Polisen skickar alltså – ett fax på en långfredag – till en kommunal förvaltning. När det där faxet lästes vet jag inte. Men om flickan utsatts för misshandel innan rapporten skrevs lär fosterföräldrarna haft gott om tid att kunna utsätta flickan för både psykisk och fysisk misshandel även efter – dvs under tiden faxet vilade i skrivaren och handläggaren ovetandes om fallet drack påskmust och målade ägg. Om polismannen surplade på sin java och tyckte att han gjort sitt jobb efter att ha avlagt rapport, vet jag inte.
Vad som hände därefter är inte helt klart. Om jag uppfattat det rätt gjorde kommunen inte ens ett hembesök. Fallet blev vilande. Och uppenbarligen levde flickan kvar i fosterhemmet, ett tag till. Det var där hon hittades så illa slagen att hon strax därefter dog. Det hände nu, i torsdags – två veckor efter att faxet om missförhållanden gått ut.
Jag kan inte förstå hur en sådan här sak kan hända. Och jag kan inte fjärma mig från känslan som måste ha bott i flickan. Att leva i ständig rädsla om hot och våld, men att inte kunna ta sig därifrån. Att träffa svenska myndighetspersoner, andra vuxna, men inte kunna förmedla den skräck man lever i. Att inte bli sedd. Att tvingas hålla det för sig själv. Och det värsta av allt: att få lotsashjälp. Att bli placerad i ett fosterhem, som är helt kontraproduktivt.
Att uppleva att ingen ser det som jag, som barn och utsatt, inte kan säga. Att veta att det kan bli än värre om jag säger något. Att inte bli tagen på allvar. Att inte ens ha en mamma eller pappa att hålla i handen. När man är 8-år och de andra vuxna runtikring en är ett hot mot hela ens existens.
Vi kan inte sträcka ut en hand och sedan inte gripa tag i problemet. Att bli lotsashjälpt och få en slapp hand som sedan dras tillbaka är värre än att inte få någon hand alls. Det är det som kallas svek. När vi blir svikna tappar vi tilltro och hopp. När vi inte har tilltro och hopp ger vi upp. När vi ger upp blir vi villebråd för hårda händer. Är vi barn vilar vi i andras händer. Vi har inget val. Då är vi beroende av hjälpande händer. Inte stjälpande händer.
Så hur gör du när en 8-årig flicka, som har lämnat sitt hemland och alla de människor som någon gång förmedlat närhet och trygghet, försiktigt griper tag i din hand?
Inte skakar du den formellt och släpper sedan taget för att ”göra ditt jobb” – skriva en rapport om missförhållanden och lägga fallet till handlingarna, väl?
Jag önskar innerligt att vi alla blir bättre på att se människorna, de levande, bakom våra yrkesrutiner och arbeten. I slutändan är det vad vi alla jobbar för. Att skapa förutsättningar till ett tryggt och värdigt liv för oss och våra medmänniskor.
Och till den lilla 8-åriga flickan i Karlskrona. Det gör mig ont att inte kunna ge dig något annat än en tanke och ett ömmande hjärta, alldeles för sent. Men jag ska bära dig med mig och när jag träffar på dina systrar ska jag göra allt jag kan för att se dem och hålla dem mjukt men stadigt i handen.
För mer läsning klicka på länkarna nedan.
DN Två personer anhållna för mord på 8-åring
Filosofiska aktiviteter 
Ja, det här är verkligen en ohygglig historia, och tyvärr har det ju hänt liknande saker tidigare. Hur står det till bakom pannbenet på en polis som skickar ett fax en långfredag, i ett akut ärende som ju detta ändå måste ses som.. Svaret är nog tyvärr att ingen egentligen bryr sig. Nu kommer bara de gamla vanliga ursäkterna, att det är så stressigt, och att man ”måste se över sina rutiner” .Usch, vad trött man blir. Trött och uppgiven.
Jag läser dina ord med gåshud på armen.
Hur? Varför? ja du vet frågor dyker upp men får ingen svar.
Att människor kan vara så kalla och okänslosamma, fattar det bara inte.
Som du säger skulle man ju vilja göra allt för att ge den stackars flickan ett trygg hem och en trygg famn. Stackars tösen, hoppas hon blir buren av vackra änglor där i himlen som viskar söta ord i hennes öronen.
Dina ord har verkligen rört mig ska du veta, lite medkänslan för andra gör så mycket och kräver så lite.
Puss på dig.
Gerda
Fast jag tror inte att människor är kalla och ohjälpsamma. Jag tror att man har svårt att ta in vidden av händelser som den inträffade. Att man fattar att något är fel, men inte kan fatta hur mycket fel det kan vara, eller hur allvarligt det kan bli eller är. Och så tror jag det ställer till problem när flera delar på ansvaret och arbetsuppgifterna. Då sköter var och en bara sin lilla bit och tappar både ansvar och sammanhang. Ansvaret blir spritt- över flera aktörer- och så faller den lilla helt mellan alla skyddsnät. Fast i detta fallet är det ju fruktansvärt och uppenbart helt ur sin ordning.