Fattig stjäl från fattig – några burkar i en grön plastsäck

 1-IMG_5854-004

Regniga dagar som jag längtat efter er. Låtlistan ”Regn”går för högtryck på Spotify och medan jag sitter här inne i värmen vet jag att min nyfunne bekantskap, Nickola, sitter i ett tält han byggt upp av en grön presenning bara några hundra meter i från min lägenhet.

Sedan i februari har han bott där och varje gång jag går till kolonilotten hejar han och erbjuder en kopp kaffe. Han har en gasspis och ett litet bord som prydligt står utanför hans tält. Trots att han bor knappt, utan någon form av bekvämligheter har han alltid rena kläder och en tillsynes klanderfri hygien. I en hörna intill tältet förvarar han några säckar fyllda med tomburkar. Men när jag kommer förbi i dag är han bekymrad. För tredje gången den här veckan har någon stulit från honom. Han beskriver färgen på plastsäckarna för mig och frågar om jag kan ha sett några gröna plastsäckar med burkar. Så säger han att han tidigare har haft ofrivilligt besök av sina landsmän som han inte vill bli förknippad med. Nu tänker han gå till polisen, mest för att markera, så att det inte händer igen, säger han.

I ett litet läger alldeles under den högtrafikerade E20 har gruppen slagit läger. Jag har inte varit där och hälsat på ännu, men det sticker i mig när Nickola berättar hur den utsatte stjäl från den utsatte. Men Nickola vill verkligen inte bli förknippad med utsatthet. Han sköter sig och vill inget annat än göra rätt för sig. Nickola berättar att hans burkar saknar värde för de andra. Burkarna har ingen pant, säger han, men jag har kontakt med en metallåtervinnare och får betalt för metallen ändå. Säckarna vägs och för varje säck får jag cirka 300 kronor, säger han.

Det som nu försvunnit från honom är arbete motsvarande en tusenlapp. Även om Nickola inte försörjer sig på att samla burkar så jobbar han tio gånger hårdare för sin lön och burksamlandet är en viktig del av hans inkomst.

Han visar mig ett anställningsavtal och förklarar att han fått ett riktigt jobb. Han lägger sten, 50 timmar i veckan. Det är tungt säger han, men chefen är schyst och låter honom jobba utan att detaljstyra. Han tjänar 100 kronor i timmen, A-skatt. Hårt jobb, säger han, och förklarar att han har en vän som jobbar inom städsektorn. Där skulle han vilja jobba, om man fick välja, säger Nickola som är precis jämngammal med mig.  Stark och välbyggt, ordentlig och arbetsvillig, men att bära sten 50 timmar i veckan sliter. Dessutom har han nyligen fått ett nytt kontrakt. Han förstår inte riktig vad det betyder, så han ber mig översätta det.

Jag tittar på hans papper och ser att det är en uppsägning. Nickola förstår. Jag skulle jobba till oktober säger han, men nu ska jag bara jobba tills igår, säger han. Men jag förstår inte varför?

Uppsägning av personliga skäl, för motivering kontakta uppdragsgivaren, är svaret.

Jag kan inte ge honom något svar, men han misströstar inte. Han säger att det är bra i Sverige. Han är redan på gång med att hitta ett annat jobb och så säger han att en annan kvinna från kolonilotterna erbjudit honom att hyra en lägenhet.

Jag ska, sen, säger han, men när jag inte har några stabila pengar vågar jag inte skriva på ett kontrakt. Jag bor kvar här tills jag har ett bra jobb.

Men blir det inte kallt på vintern, undrar jag. Nej, det är milda vintrar här, säger han och låter sig bjudas på några björnbär jag just plockat från lotten.

I gengälld vill han bjuda på kaffe.

Några dagar senare stöter jag ihop med Erkki, den lille, skäggige och finlandstalande hustomten som bor i samma hus som jag och som också sköter om den övergivna koloniträdgården.

Häromdagen hittade jag en massa tomburkar utspridda vid containern nedanför kolonilotten, säger han. Jag tittade på burkarna, men det var ingen pant. Jag borde ha tagit en bild på skräpet, men istället samlade jag ihop det i de två säckarna som fanns och så gick jag till återvinningsiglon och kastade burkarna där, säger Erkki.

Var det gröna påsar, frågar jag.

Jaha, säger Erkki, det var ju inte meningen. Jag ska gå och se om jag kan få tillbaka säckarna på något vis och så går han iväg för att fixa det han kan fixa.

Och ja, så faller regnet där ute och jag ska strax bege mig ut för att titta till mina morötter på den lilla lotten och så hoppas jag att Nickola är där så jag får höra om han fick tillbaka sina burkar till slut.

1-IMG_5856-003

1-IMG_5819-003