Donald Trump vet vad du äter till frukost

trump-till-frukost-3
De sista höstlöven har slitits bort från grenarna och stormen får de stora träden utanför fönstret att huga. Det är perfekt väder för att lyssna på ett avsnitt från To the best of our knowledge och gungas in i ett skönt söndagsmood. Jag sätter mig i köket med en kopp kaffe. Jag öppnar söndagsbilagan och myser av att läsa en produkt som tagits fram av journalister som drivs av att ge en mångfacetterad bild av verkligheten och servera statistik som har en relevant koppling. Så läser jag om gruvarbetaren som röstar för Donald Trump och som förklarar att Trump är en av de få politiker som inte tar emot några lobbyistpengar.  Jag förundras över den paradoxala bilden och ser på nästa uppslag att Timbuktus farbror, afroamerikanen och före detta demokraten som jobbat ett helt liv som busschaufför för att kunna finansiera skolgång åt sina barn, nu frivilligt jobbar för att få Trump som landets förste regent och tillika överbefälhavare. Sedan blir jag mörkrädd och tänder ett ljus och funderar på hur verklig min egen verklighetsuppfattning är. Innan jag lägger ifrån mig tidningen knappar jag in ett nytt avsnitt från podden – Election 2.0 rullar i gång.

Avsnittet handlar om micro-targeting. Kathy O´Niel, forskade inom datavetenskap, berättar att alla mina spår på internet banar en väg för riktade budskap.

”Politiska kampanjer vet allt om dig. De vet inte vem du röstar på men de vet att du röstar. De vet vilka tidningar du läser. Var du handlar. Vad du handlar. Hur gammal du är. Hur ditt sociala nätverk ser ut och vilka webbsidor du tittar på. Så vad gör de med all den informationen? De klassar in den i 17 olika åsikter. De har 17 olika variabler som mäter för att se på vilket sätt du är påverkbar. Så sänder de ut riktade kampanjer, som hämtat in din personliga information om dig via plattformar som Facebook.

Allt är taggat. Både Clinton och Trump har så många olika Facebookannonser att de kan sända den som tittar på dem till 100 olika webbsidor. Beroende på vilken annons du ser på Facebook får du olika landningssidor. Går du till kandidatens webbsida för att se vad de står för, vilka frågor som är centrala spårar de dig med cockies som visar dig vad du vill se”, säger hon och förklarar att innehållet på förstasidan skapas i samma ögonblick jag går in på den. Har jag tidigare visat intresse för sänkta skatter hamnar dessa artiklar i topp. Har jag visat ett tidigare intresse för miljöfrågor toppar det min sida. Har jag varit kritisk till Trumps locker room talk men går in på hans webb kommer texter om stöd till starka kvinnor upp. Forskaren sammanfattar hur matematiska algoritmer lägger ihop vår informationskonsumtion och sänder ut nya specialriktade artiklar i våra synfält.

Hon säger att vi inte längre kan överlåta till individen att ta ansvar för informationsflödet. Att vi som nyhetskonsumenter luras att tro att vi får ett och samma informationsutbyte som alla andra, men att budskapen är riktade och individuellt anpassade. Men vi litar på informationen som sprids över digitala plattformar. Den är lättillgänglig och lättåtkomlig och väl förpackad. Och den skapar snabbt igenkänning och fastnar. Första intrycket sitter hårt.

Hon berättar att en nyhet på Facebook kan paketeras i ett nyhetsformat, men om det är seriösa nyhetskällor eller content marketing som ligger bakom kan vi inte alltid urskilja.

Forskaren säger att det förvisso vilar sekretess över vilket parti jag lägger min röst på, men att all annan fakta är fri och när den slås samman är det inte svårt att dra slutsatser om vilken politisk läggning jag har. Men framförallt är det lätt dra slutsatser om vilka argument jag är svag för. ”De kartlägger snabbt vad du står för men framförallt – hur du kan påverkas”, säger hon och jag ser en jättelik robot som snabbt scannar av hela min kropp och sedan sänder ut en skräddarsydd kostym – som jag inte bryr mig om att syna i sömmarna. Den sitter ju som en smäck.

Så tänker jag på gruvarbetaren och ser hur argumenten vaskats fram. Visst är politiker köpta av lobbyister. Men inte Trump, så klart. Det kan gruvarbetaren läsa på hans hemsida. Vad Trump är köpt av redovisas däremot inte.

Forskaren berättar att Facebook nyligen sparkade alla mänskliga kuratorer som sorterar nyheter från påhittade nyheter i flödet. Nu är sorteringen överlåten till algoritmerna och algoritmerna suger snabbt in mina digitala fotspår jag lämnar efter mig och vips dyker smarta erbjudanden upp – och denna gång är det inte bara en skräddarsydd kappa.

Jag sväljer ner mitt bittra kaffe och funderar på hur man bättrar på kunskapsflödet på ett oberoende vis och snart kommer en ny röst in i radioprogrammet.

Filosofen David Estlund, från Brown University, delar tankar om epistocracy, en filosofi som förenklat förklarat bygger på att makt (rösträtt) fördelas efter mängden kunskap varje individ kan redovisa. Han ställer frågan, om bara alla som klarar av ett samhällsorienterat kunskapstest ska få rösträtt oavsett om de är tio eller 100 år, och säger att de som inte klarar testet (”ignorant voters”) helt enkelt inte har med demokrati att göra. De försitter sin chans att påverka om de ändå inte vill ta in grundläggande fakta. ”Men finns det inte risk för elitism och att de som redan har kapital och är vana vid kunskapsprov vinner övertag”, undrar reportern. Jo, men det har de även i dagsläget, säger filosofen.

Så lägger han fram ett förslag där alla som vill rösta får svara på frågor om ett lands arbetslöshet, om landets politiska styre, om den demografiska utvecklingen och om den senaste ekonomiska utvecklingen etc.

Jag tar en första bit av min franska croissant och funderar på vad den säger om mig och tuggar vidare på frågan. Tänk om vi alla vid regelbundna tillfällen skulle få en hel dag med pedagogiska workshops om hur vårt land faktiskt ligger. Det hade varit ett intressant upplägg, tänker jag och hör hur forskaren pratar vidare om folkomröstningen/Brexit i England. Han säger att de som röstade för ett utträde uppskattade att det fanns ca 40 procent invandrare i landet.  Att de som röstade för att stanna kvar i EU uppskattade andelen invandrare till 20 procent, men att själva sanningen förhöll sig till ca 10 procent.  ”Även efteråt kunde du se ånger bland de som röstat, säger han. Människor började läsa på efteråt. ”Jag fattade inte hur handeln såg ut eller hur många invandrare som fanns, säger vissa.”

Jag tar en sista klunk av morgonkaffet som nu kallnat och tänker att det är två dagar kvar till valet i landet på andra sidan Stilla havet. Jag smakar på kunskapstest och kunskapsluckor och så funderar jag: Skulle det vara möjligt med en årlig folkbildningsdag där vi alla får medverka för att få baskunskaper om hur landet ligger, in real life, så att säga?

Sedan stänger jag av, släcker ner och går ut för att prata med några livs levande själar utan digitala filter i släptåg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s