En konst att bygga upp förväntningar

1-IMG_2012

Jag siktar på att publicera ett inlägg här per vecka. Ett varje fredag, go vänner. Så får ni något roligt att plocka med er hem efter en arbetsvecka och något aktivt men vilsamt att pyssla med när ni väl är hemma och har helg.

Ibland kommer jag att bädda för mina helgupptåg och servera en och annan ”teaser” inför helgens aktivitetstips på denna sida. Då ramlar det in ett inlägg även andra dagar i veckan. Men för att styra förväntningarna rätt: Detta är  främst en ”ett inlägg varje fredag-blogg”.  Inläggen mitt i veckan är bara bonusinlägg, ibland kopplade inför helgens aktivitetstips och då i syfte att få er att längta och börja ladda lite. För att ladda och se fram emot nya uppgifter är den bästa kryddan för att få motivationen att växa.

Här kommer en tanketeaser inför helgens uppgift. Så fortsätt att läsa.

1-IMG_1948

Tillbaka till tiden

Enligt proffsbloggarna bör du publicera minst ett inlägg och helst tre inlägg/dag på din blogg.

Jag kan inte förstå vem som vill läsa så många inlägg varje dag. Eller vem som kan lägga ner så mycket tid på att skapa bra inlägg.

Tid. Jag gillar begreppet tid och jag gillar begreppet längtan. Det gör författaren och professorn Bodlil Jönsson, som skrivit Tankar om tid också.

”Vi vänjer oss av med att vänta och längta och blandar ihop nuet med framtiden. Det gör oss inte lyckligare. För det är tråkigt att inte känna längtan och förväntan” sa Bodil Jönsson i en intervju i Dagens Nyheter. Och visst är det numera en gammal sanning att den tekniska utvecklingen gjort att allt går så mycket snabbare, finns tillgängligt dygnet om och att väldigt få uppgifter följer raka tidslinjer. Vi väntar inte till klockan 21 för att se Rapport. Vi öronmärker inte vissa tider för att följa vår favoritserie på tv. Vi läser nyheter på nätet och laddar ner tv-avsnitt över nätet så vi kan se på dem när vi har lust, oavsett tid på dygnet.

Vi laddar ner, vi ser till att få saker gjorda eller ha dem gjorda. Vi har ett perfekt renoverat kök men glömmer bort att glädjen är att skapa det perfekta köket, att längta efter det. Inte att ha det.

Vi glömmer bort att ladda upp och vänta inför det som ska hända.

Och där försvinner magin.

Att få längta

I tre dagar fick jag vänta. Tre dagar är en evighet när man är fem år och tror att tankar kan väcka döda ting till liv. Men tiden blir kortare när man får uppgifter längs med vägen.

Min mamma, som var en mästare på att skapa stämning, kommer från Tyskland. Goda traditioner har hon tagit med sig till oss och när kalendern började närma sig den 6:e december förvarnade hon oss alltid. Natten till den 6:e december kom nämligen S:t Nicolaus på besök.

Som femåring visste jag knappt vad han var för en filur. Ett helgon lät märkligt och jultomten var ju en annan gubbe. Nicolaus var en smygande figur, inte helt olik den rödklädde som kom den 24:e men kändes mer allvarlig och seriös på något vis. Trots sin djupsinnighet ägnade han sig åt att dela ut godis till oss barn. En sådan filur kan man inte annat än tycka om. I synnerhet inte när man är fem och tror att man kan styra andra bara genom att tänka.

Vår mamma (jag har två bröder) hade full koll på det där med att skapa stämning. Innan Nicolaus kunde lämna något godis och (med glimten i ögat) avgöra om vi varit goda små familjemedborgare, eller om vi bara skulle få ris, var vi tvungna att genomföra en liten uppgift. Vi skulle göra nytta. Vi skulle putsa skor.

(I Sverige hänger vi snabbt upp en strumpa vid sängen. I  Tyskland putsar man skor.)

Så där satt vi, tre syskon och putsade ett varsitt par skor och fantiserade om hur den där filuren kunde ta sig in i huset och var han hade sitt godislager och hur han skulle reagera om vi kom på honom, med skägget i brevlådan.

Skönt att få vänta in

De där stunderna var sköna i sig själva. Att få lära sig putsa skor, att få göra nytta och att få ha roligt under tiden.

Och dessutom kunna se fram emot att bli rikligt belönad efteråt. Stor utdelning för lite puts.

Innan vi gick och la oss kvällen innan stod en varsin vänstersko väl synlig på en stor gammal träfåtölj nära fönstret.  Nicolaus skulle inte missa vilka skor som bodde i huset här inte.

Så föll mörkret och det blev tyst i huset. Och jag som var en mycket vaken femåring väntade in tystnaden och hörde det sista knäppet när pappa tryckte på strömbrytaren. Sedan smög jag, snabb som en katt, upp för att kolla så att skorna stod kvar och förhoppningsvis få en skymt av Nicolaus.

1-IMG_1951-001

Det märkliga var att de alltid gjorde det: skorna stod precis där vi lämnade dem, och de var alltid fyllda med små godispaktet i guldsnören och färglada papper, chokladfigurer och diverse vackra ting.

Men Nicolaus syntes inte till. Han var snabbare än blixten. Alltid låg han steget före mig. Det skimrade om de pyntade skorna och det gula skenet från adventsljusstaken var det enda ljuset som reflekterades i godispappret.

Jag gick fram till stövlarna, kikade på vad som stoppats i dem. Sedan fryste jag fast bilden av allt det fina på näthinnan och gick in och la mig igen.

Lycklig över att ha fått uppleva det där magiska tillfället då huset var tyst, skorna fyllda och morgondagen väntade med överraskningar som jag och mina bröder skulle få dela.

Och vad har då jultraditioner med citroner och soliga april att göra?

Allt. Att skapa förväntningar i stort och smått är viktigt, oavsett årstid. Precis som föräldrar bäddar inför julafton för de små ska vi som vuxna fortsätta att bädda för andra men också för oss själva. I stort och smått.

Så denna veckan fortsätter jag med temat citron (både som konstform och nyttofrukt). Och laddar förväntningarna inför fredag: Då ligger din helguppgift här och väntar på att du ska sätta fart och putsa dina egna citroner.

För att få en riklig belöning efteråt.

Vill du ligga steget före ser du till att införskaffa två ekologiska citroner. Men gör inte mer än så. Så kommer tydligare instruktioner i slutet av arbetsveckan.