När jag kom ut till kolonilotten i dag hittade jag några små vänner som klättrat upp i en gammal trälåda. Jag satte mig ner för att småprata med dem. Men de var alldeles för upptagna med att prata med varandra och upptäcka världen så jag plockade fram min lins och passade på att betrakta tillvaron från deras perspektiv.
När jag satt där och studerade deras nyfikenhet och mod hörde jag dialogen och förstod att busfröna som klättrat upp på lådan var Gulis, Klasse & Rosa. Vad de andra hette kunde jag inte snappa upp. Men dialogen fick jag med mig. Den lät så här:
Hörreni, kolla vad högt upp vi kan klättra. Vi kan ta oss upp med hjälp av kedjan!
Coolt här uppe! Vad gömmer sig i kistan? Kanske en näve riktigt god plantjord? (Fröna kikar in under kistlocket)
Äh, sluta upp med att kika på det lilla nu, era småfrön! Skynda er upp, så ni kan hoppa ner! Där borta finns ett hav av jord, seni´. Vem blir först med att hoppa ner? (Klasse talar. Det är uppenbarligen han som är gruppens självutnämnde ledare)
Hoppa ner?… Det är ju vrååå–ålhögt! Kolla över kanten. (Gulis tvekar. Några av de andra fröna försöker klättra ner längs med kanten)
Ja, men det är väl inte för inte vi har fått en liten propeller på huvudet. (Klasse. Gruppen tystnar.)
Vem hoppar först då? (Klasse. Lång tystnad.)
Jaha, Gulis, sluta upp me å maska dig! Du ska ju bli en ros. Jag hjälper dig över kanten! (Klasse tar till handgripligheter)
Woooooho, ta det lite piano nu va. Jag ska, jag ska bara… – sssssssssssssschhhhvischh! (Gulis flyger över kanten)
Dagens helgtips: Makroperspektiv. Ta med dig en kamera och studera en liten detalj riktigt nära. Ta några bilder och förlora dig i det lilla en stund. Det är feelgood för mig.Puts väck! Vem står näst på tur? (Klasse)
(Mummel hörs i leden, så viskar Rosa)
Pst, vänner. Vi tar bakvägen va? Vi kan klättra ner här för sidan eller tar vi samma väg ner som vi tog upp.