Journalistiskt ansvar & makt efter mandat

Helgen började med magsjuka, men inget ont som inte för något gott med sig. Jag har haft tid att lyssna i kapp P1:s Godmorgon världen och följa Rysslands utveckling över Kunskapskanalen i ungefär ett helt dygn, så här kommer en sammanfattning utifrån några av de klokaste inslagen jag kunnat hitta – vad gäller politik, ansvar, nyval och demokrati.

Är förvisso i senare laget att kommentera nyvalet nu, men vissa saker har ett statiskt värde, så som filosofiska diskussioner om exempelvis ansvar.

Som före detta dagstidningsjournalist kan jag inte låta bli att ryckas med i debatten. Jag kan inte heller hålla tillbaka frustrationen över att hela vår yrkeskår dras med i ett tempo där vi snabbt ska ut med oneliners och slagkraftiga rubriker och därmed allt för ofta hamnar i samma sandlåda där politiker sitter och vägrar dela med sig av spade och spann.

Men å andra sidan blir jag dubbelt glad när jag få ta del av god journalistik som gör just det som är en journalist uppgift: att i ett pågående kaos ständigt återknyta till det viktigaste i sammanhanget. Att stå för en djupare analys. I detta politiska skede handlar det om att trycka på det ansvar politikerna har att faktiskt leda landet utefter de mandat vi gett dem när vi röstat. Och nu pratar vi inte om att upprepa det uttjatade ordet Ansvar – utan faktiskt gå ett steg längre och förklara vad det innebär i praktiken.

Tittar vi på den representativa demokratin vi har i Sverige ska partierna begära makt efter sin storlek, efter de röster de har att förvalta, och hantera sitt ansvar därefter. Vi som journalister har i sin tur ett ansvar att till vart parti, utefter deras storlek, verkligen belysa hur partierna bidrar till att förvalta det där ansvaret eller förtroendet de fått av folket.  Vi ska inte bara följa det politiska spelet och hugga på det som är fränast. Vi måste ha en djupare politisk analys. Vi ska se hur varje parti bidrar för att å sin sida utveckla samhället utefter sina idéer men faktiskt också utefter sina förmågor att sammarbeta. För vi har en demokrati som bygger på att vi i vissa lägen behöver sammarbeta över olika politiska gränser. Hoppar vi som journalister in i sandlådan och förlorar oss i att fördela ordet mellan två stridande parter riskerar vi att bidra till att mest fokus går åt det parti eller den ledare som har bäst retorisk förmåga att styra debatten.

Det är en svår uppgift att inte dras med när käbblet börjar. Men att se över just detta är ändå just den uppgift som är den absolut viktigaste om man vill spegla en samhällsutveckling, utan att styra den och därmed bli ett propagandaredskap av slipade politiker. Lotta Grönig, Expressen, sammanfattade spelet efter beslutet om nyvalet i en mening ”Kampen om makten har övertagit ansvaret för landet och väljarna.” Hon menar att det är upp till partierna i regering och riksdag att få till en situation där de kan styra landet. Men för att kunna göra det måste politikerna besitta den kompetens som stavas samverkan. Det handlar om att samverka istället för att ha maktspelet över blocken. Samverkan är ett ansvar om något. Det kräver mer än att bara bolla över ansvarsfrågan till andra planhalvan.

Därmed inte sagt att alla partier ska dra sig mot mitten. Ideologier och värdegrunder utgör skillnader mellan höger och vänster och är självfallet grunden för hur vi vill utveckla samhället. Värdegrunder är mer än viktiga. Det gäller för både Moderaterna och Socialdemokraterna, men det gäller också för alla de mindre partierna som tidigare vågade stå friare och profilera sig hårdare för sina hjärtefrågor. Centern för landsbygden, Miljöpartiet för miljön etc. Sverigedemokraterna sticker ut eftersom de så hårt framställer sig själva som de enda som självständigt vågar profilera sig och slås för sin hjärtefråga. Slåss så hårt med målsättningen att i en förlängning styra totalt, utan hänsyn till andra partier, d.v.s. andra partier som också förvaltar folkets röster.

I det läge vi är i nu bär alla de små partierna också ett ansvar. Ansvaret att förvalta den makt de fått och den makt ska stå i förhållande till de mandat de tilldelats av folket som faktiskt röstat på dem – på deras enskilda parti. Inte kan det vara rätt när partier med 5-6 procent håller hela systemet som gisslan? Även de har ett ansvar gentemot sina väljare att driva en politik som ger maximal utdelning utefter deras respektive ideologi.

Och är det rätt av Alliansen, sett ur ett demokratiskt perspektiv, att hålla fast vid sin budget och ge Sverigedemokraterna ett så stort inflytande, när de kunde räkna ut hur läget skulle bli? Borde de ha lagt ner sina röster och släppt fram Socialdemokraternas budget, om vi nu enkom ser till situationen utifrån ett demokratiskt perspektiv där majoriteten av väljarnas röster ligger i botten?

För egen del blir jag glad när experter, fria från politisk tillhörighet, ger sin syn på saken.

I förra söndagens Godmorgon, världen (söndagen den 7/12) berättade Lena Halldenius, professor i mänskliga rättigheter och docent i praktisk filosofi vid Lunds universitet, om vad ansvar i ett politiskt sammanhang innebär. Enligt henne finns det ett universellt sätt att ta ansvar, som gäller för alla partier.

”En förutsättning för att ett partipolitiskt system ska funka på lång sikt är att det parlamentariska arbetssättet fungerar. Det är grunden i en representativ demokrati som Sverige har. I de spelreglerna ingår att man gör anspråk på makt i förhållande till vilket mandat man fått och vilken position man har i det parlamentariska systemet.  Det ligger i det parlamentariska ansvaret att veta var gränserna går och för vad man kan begära och för hur mycket makt man egentligen har fått. Om ett parti driver sin politik så villkorslöst att det låser hela den parlamentariska situationen har jag svårt att se hur det skulle kunna falla under ett politiskt ansvarstagande.”

Så vi står inför ett nyval. Vi har fortfarande åtta riskdagspartier. Inte två block och en vågmästare som ges all makt att kullkasta det parlamentariska arbetssättet.

Personligen tycker jag att ansvaret vilar tungt på vart och ett parti som väljer att ge Sverigedemokraterna mer makt än de 13 procent de fått i förtroende av väljarna.

Så jag upprepar det som professorn i mänskliga rättigheter så klokt sa:

”Det ligger i det parlamentariska ansvaret att veta var gränserna går och för vad man kan begära och för hur mycket makt man egentligen har fått. Om ett parti driver sin politik så villkorslöst att det låser hela den parlamentariska situationen har jag svårt att se hur det skulle kunna falla under ett politiskt ansvarstagande.”

Och så frågar jag mig. Vad gör varje enskilt parti utefter de mandat de fått av oss väljare för att bibehålla en demokrati som bygger på ett representativ parlamentarisk demokrati?